Skam är kanske en av de vanligaste känslorna bakom beroendesjukdomen. Vi människor kan ta åt oss skam i tidig ålder och från många olika källor. Föräldrar, syskon och barndomskamrater kan skam belägga - ibland utan att ens veta om det. En del religiösa institutioner är också hårt kritiska och fördömande. Barn är försvarslösa att motstå skam eftersom de är inprogrammerade att acceptera allt som en vuxen säger till dem som sant. Om vi får veta att vi är dåliga, dumma, otillräckliga, fula eller något annat som ingjuter en kärna av självtvivel, accepterar vi det som sanningen. Dessa föreställningar kvarstår i vårt undermedvetna långt efter att vi vuxit upp, och även om vi ibland medvetet motbevisar de negativa budskapen med affirmationer (som till exempel; ”Jag duger som jag är"), kvarstår rester av skam även hos den mest medvetna personen.
När vi blir mobbade; eller gjorts narr av; eller stöter på misslyckanden aktiveras de gamla skamkänslorna. Budskapen är detsamma, oavsett om de har sitt ursprung hos våra föräldrar, lärare, kamrater, kyrkan, tidningar, tv eller Internet - ”Jag är fel”. Människor reagerar på olika sätt när det gäller dessa mörka följeslagare, dessa störande föreställningar om sig själv. Vissa gör uppror - även om det oftast inte löser den underliggande övertygelsen och de relaterade känslorna. Vissa drar sig undan och gömmer sig och skapar hemligheter som de ägnar mycket psykisk energi åt. Andra dövar helt enkelt smärtan genom användning av sinnesförändrande droger eller beteenden. Ingen av dessa destruktiva överlevnadsstrategier befriar oss effektivt från skam; de tjänar bara till att driva oss djupare in i problematiska beteenden och vidga klyftan mellan vårt medvetna vuxna jag och det skadade inre barnet som finns kvar inom oss.
Skam är kraftfullt när det gäller att skapa beroendeframkallande mönster och samtidigt är det en drivkraft för dessa mönsters fortsatta utveckling. Den underliggande slutsatsen i skam är, "Jag är fel" och "Världen får inte veta vem jag egentligen är. Då skulle de avslöja mig som en bluff. De skulle se att jag är fel." Dessa övertygelser eller kärnföreställningar antas från en tidig ålder när en aspekt av oss själva uppfattades som fel och oacceptabel. Barn har ofta inget annat sätt att ta itu med dessa känslor än att antingen begrava eller koppla bort dem. Alltså, från en mycket tidig ålder och bokstavligen driven av att få överleva, lär sig de som är mycket sårbara för skam att skapa ett "falskt jag" för det offentliga livet tillsammans med en privat och hemlig inre värld. Beroendepersonligheten är därmed född.
Avslutningsvis en parentes: Detta i motsats till liknande men distinkt annorlunda känslor som skuld. Skam säger, "Det är något fel på mig…", och på grund av detta så ”...måste jag dölja delar av mig själv, annars blir jag övergiven och avvisad." Skuldkänslor säger däremot - "Jag gjorde något fel och jag mår dåligt av det", och "vad kan jag göra för att fixa det och inte göra om det?" Skuld känns som något vi inte förtjänar, medan skam känns som något vi absolut förtjänar. Skuld kan få oss att rodna och skratta åt oss själva för något vi gjorde medan vi kan känna tröst med vetskapen om att vi inte är de enda som har gjort det. Skam får oss dock att känna oss isolerade, ensamma och unikt olyckliga – inte som alla andra.